Anna Carin Olofsson "ACO"

Härjedalens egen skidskyttedrottning

Hör Anna Carin tycka till om Härjedalen

Anna Carin

Det är i Lillhärdal, tre mil söder om Sveg i Härjedalen, som Anna Carin Olofsson har sitt hem och sin fasta punkt i den kringflackande tillvaro som utmärker livet för skidskytteeliten.

Det är hit hon åker när hon behöver ladda batterierna med ny energi. Och det är härifrån som hennes barmarksträning utgår under sommarmånaderna.

Från köksfönstret i "Silvers" i Lillhärdal har man en vidunderlig utsikt över Härdalsbygden. Mangårdsbyggnaden med tre skorstenar ligger nästan högst i byn. Men vintertid ser Anna Carin inte så mycket av sitt hem. Som landslagsåkare och deltagare i världscupen är det 3-4 tävlingar i veckan hela säsongen.

Skidcirkusen drar runt mellan världens alla förstklassiga skidorter. - Fast det låter häftigare än det är, säger Anna Carin. Man hinner nästan aldrig se något på de platser man besöker. Bara hotellet och skidstadion. Men vi har jättekul i den svenska gruppen — alla ledare och aktiva tillsammans — det tror jag är en del av förklaringen till de svenska framgångarna på senaste tiden.

Självuppoffrande träning
En annan och viktigare förklaring skulle kunna vara den självuppoffrande träningsvilja som präglar i vart fall Anna Carin. Hennes förberedelser inför tävlingssäsongen är minst sagt ambitiösa. Eller vad sägs om hennes träningsprogram under barmarkstiden?

Måndag: En timme ren skytteträning på morgonen — därefter ett par timmars hårdträning på rullskidor, kombinerat med fortsatt skytte. På eftermiddagen styrketräning i en timme, följt av en timmes lätt löpträning.
Tisdag: En timme skytte igen, följt av ett par tre timmars halvhård rullskidträning med skytte. På eftermiddagen en och en halv timme styrketräning.
Onsdag: Cykling i fyra, fem timmar, alternativt tre timmars löpning. Torsdag: Samma program som måndagen.
Fredag: På förmiddagen ett lugnare pass rullskidor. På eftermiddagen några timmars styrketräning — ofta rullskidor med ett motorcykeldäck på släp.
Lördag: Samma program som tisdagen.

- Söndagen är vilodag, säger Anna Carin. Då försöker jag umgås med mina vänner och släktingar...

Det är ett heltidsjobb om man har ambitionen att tillhöra eliten. Ett civilt arbete vid sidan av träningen är inte att tänka på. - Utan sponsorer skulle det inte gå, men nog får man se till att leva billigt...

Anna Carin

Påbrå från morfar
Anna Carin vill inte säga att hon kommer från en skidfamilj, men lite påbrå har hon. Morfar Harry Silver åkte skidor mycket och tävlade en del — i Vasaloppet kom han bland de 50 bästa ett år.
När Anna Carin var liten, åkte hon bara för skojs skull — som alla andra i Härjedalens centralort Sveg där hon är född och växte upp. Men visst märktes det att det gick bra i skolmästerskapen och det dröjde inte länge förrän Svegs IK hörde av sig och ville att hon skulle börja träna.

- Det var träning tisdagar och torsdagar, men jag var bara med en av dagarna, för jag ville dansa folkdans också, skrattar Anna Carin. Men det blev mer och mer skidor, för det gick bra. Väldigt bra. Och sedan dess har det bara rullat på. Skidgymnasium i Järpen och naturvetenskaplig linje över fyra år i stället för tre, så det blev ordentligt med tid till träning. SM-brons som junior, i konkurrens med Elin Ek och Sara Hugg och Annika Asklund. Hem till Sveg en sväng, och sedan till Boden och utbildning till sjukgymnast.

-Jag är legitimerad, säger Anna Carin, men jag har aldrig hunnit jobba som sjukgymnast. Däremot tycker jag att jag har haft stor nytta av utbildningen när jag har tränat.

Hem till Härjedalen
Men efter Boden styrde hon hem till Härjedalen igen. - Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men morfars hus i Lillhärdal stod tomt. Så jag flyttade hit 1998 och det har jag då verkligen inte ångrat. Skidåkningen gick riktigt bra, och Anna Carin deltog i en rad världscuptävlingar. Men in på det nya seklet började hon bli lite less på skidåkning. Det gick tungt och hon nådde inte dit hon ville.

Men Anna Carin hade en bekant i Östersund som höll på med skidskytte — det här var under Magdalena Forsbergs storhetstid — och hon bestämde sig för att prova. Testet föll väl ut och hon övervägde att byta gren. Men OS i Salt Lake City stod för dörren, och förbundet hade bestämt sig för att bara skicka Magda till Utah. Som vanlig åkare kunde Anna Carin däremot få åka, även om det bara var som reserv.

Detta vinter-OS blev ingen värre succé för de svenska skiddamerna. Men Anna Carin blev i alla fall bästa svenska på15 km . Vid hemkomsten stod det i alla fall klart att det nu var skidskytte som gällde och en vecka senare, med lånad bössa. ställde hon upp i SM. Nu gick väl det inte så rasande bra heller — 10 bom på 10 skott antyder väl att det saknades lite erfarenhet av det där med skjutning. Anna Carin rev av hela 11 straffrundor — det är ju en per bom som gäller, men det var så många bommar att hon tappade räkningen...

Anna Carin

Träning på egen hand
Men så lätt gav inte Anna Carin upp. Det blev inköp av vapen och lån av ett fallmål — en sådan där självmarkerande sak som skidskyttarna brukar skjuta på. Med en öppning för liggande skytte på 4,5 cm och en för stående på 11 cm. Och så träning och åter träning. På egen hand med lite stöd av Kalle Grenemark, skidskyttarnas tidigare förbundskapten, tillsammans med skidskyttelaget, och med norska laget.

Och Lillhärdals IF ställde upp med allt vad klubben hade möjlighet att erbjuda för att hjälpa och stötta sin hemflyttade stjärna. Och skyttet blev bättre och bättre. Men inte nog med det — det visade sig att den gamla träningslusten kom tillbaka också, nu när det fanns ett nytt moment med i bilden. Den som tror att skidskytte är något för avdankade skidåkare som tappat stinget tror alldeles fel. Anna Carin åker betydligt snabbare i dag än vad hon någonsin gjort tidigare.
 
Slog svenska eliten
Första tävlingen som någorlunda tränad skidskytt ägde rum i Kiruna i november 2002. Anna Carin vann över hela den svenska eliten plus ett antal japanska landslagsåkare. Och sen var vägen öppen mot svenska landslaget och världscupen. Silvermedalj i VM i Hochfilzen i Österrike 2005. Guld och silver i OS i Turin 2006. Guldmedalj i mixed stafett vid VM i Antholz 2007.

- Det är sådana stunder som är belöningen för allt slit, konstaterar Anna Carin. Att känna att man har en dag då allt stämmer. Det är en så härlig känsla att den knappast går att beskriva.   

Sidinformation

Sidan uppdaterad 2019-01-22 17.05
av Anna Elfqvist